Häjm!

Enveckaslimbot är förbi! I skrivande stund susar jag fram på den frostiga landsvägen söderut, högst upp och längst fram i billighetsbussen, genom den beckmörka natten. Allt vore gott och väl, i och med denna paradplats, men givet-fucking-vis har jag prickat in en bänkgranne som föredrar volymknappen riktad mot sydost. Inte bara i musikväg (hen sjunger med) men även när det kommer till röstläget, och telefonen ringer i ett. Aja, jag har väl inte betalat mer än 16 spänn för den här komfortresan. Någon tupplur hade jag ändå inte räknat med.

Illusionen om att resa med lätt packning krossades galant nu så här med julklappsaftermath, handväska-kånken-mellanväska-resväska, och oj GUDARS så jag ser fram emot att fortsätta mitt flyttuppackande! Glädjetjut, fanfarer!

Men tillbaka till den pratglada bänkgrannen. Hiphopen rungar inte lika ljudligt längre då folk börjat tuppa av, en efter en. Önskar ett dylikt öde för mig själv också, snarast. Men först, en totalt onödigt runkpaus i Jalasjärvi. Hej!

Häjm!

Förresten

Och HUR KOMMER DET SIG att hon börjat skita ut textrad efter textrad när det stått stilla i en evighet? Smarttelefonen dog. Förstås. Resultatet är givet. Innehållet har alltid existerat, men bara bytt format. Nu är jag här igen, för en okänd tidsepok. Men så fort elektroniken är i skick så är det Snapchat för hela slanten!

Förresten

Hej men nej

hej-men-nej
Bild: Jan Stenmark

I och med min framfart på Tinder (ja, den som läst gamla inlägg minns en kritisk attityd mot detta men även jag är där!) så har dejtingkulturen gjort sig påmind. Det ter sig ofta som ett trippande på tårna, som fasader av artighet eller som oförskönade rakt-på-sak-meddelanden. Det sistnämnda har jag lyckligtvis undgått rätt mycket tack vare en god(?) instinkt. Dylika meddelanden kan ju förstås ha sin plats, men oftast inte som inledande moment i en konversation.

Idag hände det trots allt, och inte ens via Tinder. Motparten uttryckte sitt intresse väldigt tydligt, varpå jag ärligt gav ett nej. Detta verkade inte gå fram, och meddelanden regnade in trots mitt övertydliga svar.

Känslan påminde mycket om den tonårstid, då sociala medier bestod av communities, diskussionsforum och MSN Messenger, då en förväntades slå på webcamen mitt i en chattkonversation med en (ofta kåt) främling. Det kändes absurt då, och det känns absurt idag. Att förväntas vara med, utan att någon frågat vad jag tycker, innan det ska gå framåt. Ibland, ganska ofta, undrar jag hur mycket folk påminner om sina internetpersonligheter, hur ofta folk verkligen beter sig på samma sätt i den fysiska verkligheten som på nätet. I de flesta fallen tror jag inte webb-beteendet reflekteras i det verkliga livet, när det handlar om hot och grova ord. Men personer som kör över en som en ångvält, trots upprepade försök att säga nej, speglar skrämmande mycket våldtäkt och trakasserier. Nu fick jag inte sådana vibbar av denna specifika situation, men överlag är det väldigt nära kopplingar. Varför är det så svårt att förstå ett nej?

Hej men nej

Inte nyårslöfte, men

Är sjukt peppad på det veganska livet. Julen förflöt nu hedonistiskt med animaliska produkter (ost, fisk, choklad), men nu ska det minskas mycket. Trots att jag varit köttlös i ca 9 år kommer folk ej ihåg den detaljen, ifrågasätter mitt val lika högt varje gång och har svårt att tänka sig vad jag äter till vardags. Men nu ska jag göra livet ännu besvärligare för dessa förundrade personer och skippa även mjölk- och äggprodukter (fisken kan fortfarande förekomma, men helst inte). Utbudet är enormt för en vegan i dagens läge, och min instinkt säger mig att jag sannolikt kommer öka i vikt, verkligen inte gå ner. Men det är sen ett helt annat problem.

Min matlagningsinspiration fullkomligen exploderar av denna övergång. Den stereotypa inställningen från en blandad kost kunde bra vara en frustrerad fiilis över att det finns så lite att välja på. Detta stämmer inte alls, för det går att vara precis lika påhittig utan de produkter som är ”normen”. Halvfabrikatshyllan har aldrig förut varit så här veganvänlig! Om jag har något tillräckligt triggande att komma med, så kanske det blir ett inlägg av det.

Inte nyårslöfte, men

Viktigt

Jag fick ett pussel i julklapp. Det är ett mycket litet pussel med 100 bitar. Bildmotivet är en katt, vilket passar mig bra. Men det är inte vilken katt som helst, det är nämligen en mycket känd katt från internätets dunkla hörn. Pusslet föreställer Grumpy cat, med memetexten ”I HAD FUN ONCE – IT WAS AWFUL”.

Min storslagna idé är att pussla ihop bilden, rama in den och hänga upp på väggen. Internet på min fysiska vägg där hemma.
Cirkeln är sluten.

Viktigt

Juleblä

På allmän begäran (en läsares önskan) skriver jag för första gången på väldigt länge något på denna adress.

Jag befinner mig i skärselden, mitt ursprung och bas för att fira den här jobbiga högtiden. Varenda år ser jag fram emot julfirandet, samtidigt som jag gärna kunde hoppa över det hela. Nu är det snart över, men det var mycket jobbigt även i år. Eftersom det ofta har varit jobbigt, fokuserar jag mig löjligt mycket på det negativa. Visst hinner det vara kul också.

Det jag mest blir arg över under högtider som denna är kollisionerna i värderingar, som flyter upp när en sätter sig ner och diskuterar annat än hur det går på jobbet/i studierna/med bilen eller annat vardagligt. Det fullkomligen kastar mig omkull hur olika åsikter vi kan ha om helt grundläggande ideologier, om hurudana val livet består av och hur vi bemöter varandra. Det ryms inte in i mitt huvud hur mina närmaste kan vara så långt borta i så viktiga situationer. Jag är övertygad om mina egna övertygelser, lika stensäker som en scientolog i strävan efter nästa intellektnivå. För det mesta ger jag ju efter, för att jag trots allt, förstås vill vara ense med familjen. Men det tär, det tär otroligt mycket. Ingen gillar en militant vegan, en predikande religiös missionär, en politiskt engagerad förespråkare. Moll å på me tett, så mollar ja å på me mett. Men jag förstår inte, jag förstår inte hur den här hemska världen kan bli bättre genom att sprida fördomar, snedvridna uppfattningar, hat och mobbning, stötande kommentarer och konservativt tänkande. Det är INGEN som vinner på detta (utom då möjligtvis den vita hetero-cis-mannen). Nu ska jag sluta. Hej då.

Juleblä

Mitt kylskåp hånar mig.

Samhällsmåttet är lååångt långt borta just nu. Jag kröp till kojs någon gång vid 8 i morse och kom mig upp ur sängen igen typ 12 timmar senare. Mail och samtal kan alltid tas om hand i sängen, märk väl. När klockan närmade sig 1, kände jag att nej helvete, något måste man ju äta, utöver ett par rader ur en chokladplatta jag fick levererad till dörren. Kylskåpet rent av hånar mig, ”suck my dick int finns här något att se”. Det tar mig många långa suckar och några yllåtar på Youtube innan jag knäcker kylskåpets synvilla och börjar tillreda en soppa. Utan att ha smakat på skapelsen innan jag lägger upp den i en skål litar jag löjligt mycket på intuition. Slutligen har jag kreerat något helt sjukt stydigt alldeles i misstag, av just ingenting. Får lust att skapa ett infoblad med mina bästa, fulaste och billigaste recept. Ja! Kanske smakstyrkan tar kål på mig så jag lyckas lägga mig lite tidigare den här gången. Hejdå.

Mitt kylskåp hånar mig.