Brev som aldrig skickas.

"Kära" mamma.

Jag undrar ibland hur du tänker. In fact undrar jag detta varenda gång du öppnar munnen. Jag kan inte säga att jag hatar dig, men inte känner jag ändå den där speciella kärleken till en förälder. Jag förstår inte dig, inte det minsta.
Undrar för det mesta om du ens funderar på hur dina barn mår. Du verkar ta dig själv i första hand, och sedan basunera ut detta till mig. Hur bra du har det. Hur skit du har det. Och speciellt när det skiter sig, då hör du av dig. Skriker i luren i all egoism och får mig att känna mig delskyldig. Slänger på några försök till omtänksamhet och undrar varför jag inte kommer och hälsar på. Fundera på det, du.
Svarar jag negativt på frågan om mitt välmående är det inga större reaktioner. Får just och just reda på att mummi är på sjukhus. Sen ska det talas skit om min far. Och hans fru. Och deras hund. Inga långa haranger, men små pikar. Sen blir du fly förbannad när jag inte kan skjutsa dig till julfesten. Som om jag någonsin krävt att bli skjutsad några kvarter.. Finns otaliga saker jag skulle vilja skrika till dig, men jag orkar inte.

Du vet knappt vilken skola jag går i. Du vet inte vad mina vänner heter. Du har ingen aning om hur dåligt du fått (och får) mig att må. Trots att jag levt med dig i dryga 18 år och träffat dig regelbundet efter det. Du vet ingenting.

Annonser
Brev som aldrig skickas.

En reaktion på ”Brev som aldrig skickas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s