En hyllning till solen

Igår tog jag den där livsviktiga långa promenaden. Ni vet, när man inte har några tider att passa överhuvudtaget, och ingen rutt att följa.

Jag är fortfarande ganska långt en borttappad liten vante när det gäller stora, stygga Helsingfors, så jag traskade runt på för mig helt okända hoods, helt planlöst. Den enda riktlinjen jag hade, var att gå mot solen som höll på att gå ner. Den underbara, saknade solen! Hur som helst, det var något av det bästa som hänt under hela veckan. Själslig rening eller något. Jag kände mig så full av liv, och framför allt inspiration. Frustrationen över den trasiga kameran var obeskrivlig. Det var så vackra små scener och detaljer jag inte tänkt på under hela det gångna mörka halvåret, som plötsligt kom tillbaka. Jag kände en liten försiktig kärlek till Helsingfors. Istället fick jag insupa de nya bilderna i mitt proppfulla arkiv. Jag har ändå på känn, att det under dagens lopp kommer födas många tuschstreck i skissblocket, och kanske också några penseldrag första gången på evigheter.

Promenaden präglades också av musiken i mina öron, den blockerade ut alla äckliga stadsljud och förskönade hela världen lite extra. Jag lyssnade låtar i bokstavsordning, vilket visade sig fungera ganska bra. Jag hann med låtarna på M, N och O (det ryms inte sådär ofantligt mycket i min puttenuttiga iPod). Dom fick riktigt en egen playlist.

Nu ska jag sluta vara så sensitiv och titta på lite X-files.

Annonser
En hyllning till solen

2 reaktioner på ”En hyllning till solen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s