Skivrecensioner (del 2)

Nu när musikflugan klamrat sig fast i bröstkorgen, kör jag vidare med nästa skiva. Jag har ju på riktigt extraordinärt god musiksmak, så håll i hatten! *skrock*

I gränslandet mellan högstadiet och gymnasiet fann jag fascinationen i 60- och 70-talens progressiva underverk. Tur nog! Det kändes häftigt, nästan lite karåt på något vänster, man kände sig lite avvikande från ens mainstreamande omgivning och stundvis höll huvudet på att pama av alla taktbyten och 20-minuters episka yranden (progesekoilu är f.ö. ett mycket beskrivande ord). Men jumalauta, det var mäktigt för en som nyss upptäckt hela den gyllene dimensionen. Det började med tryggvara som Zeppelin och Pink Floyd, för att sedan grenas ut till ELP, Gentle Giant, Jethro Tull, King Crimson, Rush och extremer i stil med Gryphon.
Sen upptäckte jag än en gång, att underverk tillverkas ofta också i Sverige. Även progressiv musik av alla olika slag. Det är en helt egen linje, som jag älskar något oerhört.

Det fanns en gång en gitarrist. Han finns och spelar fortfarande.
Ni vet, hur hängivna fans i Iron Maiden-tröjor* alltid har "sin" favorigitarrist som man avgudar.
Det här är min**. Janne Schaffer.
alt
Andra LP är som namnet säger, Schaffers andra album i ordningen. Då vi snackar soloplattor, då. Utgiven 1974. Funnen på en annan Stadsmission i Stockholm, än Blood Sugar Sex Magik, för ungefär dubbelt dyrare. Jag har alltså lyssnat en hel del på albumet innan detta köp, och fick genast vid första åsynen ett oövervinnerligt ha-begär. Kosta vad det kosta vill. Detta ha-begär är inte alls ovanligt, men mer sällan man följer det.

Nu är ju Andra LP mer funk och boogie än tidigare nämnda progesekoilu, men det går hand i hand åtminstone i mitt huvud. Det är en softare variant som ibland kan spetsa till sig. Innehåller lite mer sirap, dock. Inte mig emot. Jämför till exempel skönt groovy:ga Kulan Växer med det mer eggande spåret Scales. Öppningsspåret Dr. Abraham är också rätt pang på, medan Ryska Posten*** mot slutet har en mer lugnande (men gungande) effekt. Det är en skön helhet som tål att lyssnas på om och om igen. Fungerar för flera sinnestillstånd, men kan tyckas aningen "jumiterande" för vissa. Kan även klassas som knarkmusik för sin drömska art. I like.

Kata ger fem bananer av fem möjliga.
Överkurs: lyssna även på Electric Banana Band. Banankontakt (av tredje graden) finns hos mig på 7".

* Inget emot Iron Maiden (okej kanske lite). AC/DC, Metallica, Motörhead, Anthrax osv. faller inom samma kategori tröjor. Inget illa om dem heller, men stereotypier är stereotypier av en orsak.
** Inget bevisar att jag inte skulle ha fler gitarristidoler. Lite hemligheter måste man ha!
*** Ifrågavarande låt är ungefär lika oregelbunden som en efterfest. Kanske därav namnet?

Annonser
Skivrecensioner (del 2)

3 reaktioner på ”Skivrecensioner (del 2)

  1. Banankokaren skriver:

    Haha. Jag måste lyssna på Electric Banana Band och Banankontakt bara för namnets skull. Låter bra! (Inte täcks jag ju ens säga annat. ;D)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s