Arbete (och martyrskap)

Hur mycket värderas man utgående från ens yrkesval? Det definierar väl ens kompletta person, eller hur?

Jag studerar inom kulturbranschen, ett väldigt brett och trevligt område att befinna sig i. Men otroligt svårt är det ju. Liten och förtvivlad som jag är, har jag inte så bra kontakter att jag skulle kirra ett betalt arbete inom min egna bransch. Därför vänder jag mig till andra arbeten som kan betala min hyra och mitt wc-papper, tills jag har en examen och/eller har en mer utökad kontaktkrets.

Mitt sommarjobb är, för femte gången, ett städjobb. Jag städar på en flygplats, du kanske gissar vilken. Jag moppar damm, skurar pissoarer och torkar upp stänk av mat, dryck, kroppsvätskor, väder & vind. Jag tömmer och bär sopsäckar, samlar rökrummets varje tobaksfimp och dammsuger upp spyor. Jag plockar tuggummi och snus, kör en boningsmaskin och samlar pantflaskor. Jag lägger fram en ren filt, borstar bort kexsmulor och jordnötter från sätet och placerar säkerhetskortet längst fram. Allt detta i en väldig fart.

Ibland, rätt så ofta, hittar jag användbara saker på jobbet. Förra veckan drog jag hem såväl matrester som konfektaskar från roskisen, och en stor resväska. Rätt bra för en snyltig person, som jag är.

Men kan man tänka sig, hur allt detta känns? Jag har ett arbete, jag förtjänar pengar, kan köpa wc-papper. Check. Dåligt betalt är det ju, fickpengar har jag knappt, men jag överlever. Men är det ändå bara bra?
Jag skäms innerligt över mitt arbete. Det är ofta den första frågan man är tvungen att svara på, när man stöter på bekanta, eller bekantar sig med nya människor. ”Så vad sysslar du med då? Kulturproducentskap jahaa, då gör man väl något spännande?” – Jag torkar upp andras kakka. ”Jahaa.. jamen det är ju ett jobb i alla fall.”

All kredibilitet som någonsin fanns den där ena nanosekunden försvinner lika snabbt som en fjärt i Sahara. Vissa jublar över skumppa på kontoret, ökad synlighet eller goda projektresultat. Min vardag blir en succé om jag hinner dammsuga gate:arna, om de rena golvtrasorna räcker till, eller om jag hittar en brownie i flygplanet. Jag är bara en duunari med pytteliten inkomst och för få arbetstimmar. Det är mer produktivt än att lyfta bidrag, givetvis, men ibland undrar jag. Är det bättre att ta en massa skit (bokstavligen) varje dag, och knappt klara sig, eller göra saker man gillar och sluiba istället? Är mitt arbete så mycket mindre värt, att jag själv skäms över att nämna det högt?

Annonser
Arbete (och martyrskap)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s