Puff (inte draken)

Google Translate hittade ingen fin översättning från finskans puhti, så det fick bli en puff, kanske skuff, som jag namnger detta tankeutsprut.

Nyss hemkommen från vårt västra grannland har jag åter en fräsch syn på hur en beter sig i vardagen, bland folk, på bussen, i affären och annars bara. Skillnaden kanske inte känns så stor när en hastigt nämner det, men det ÄR den ju. I början är det kanske ovant att anpassa sig till det svenska sättet när en har de finska glasögonen på sig, men allra senast när en kommit hem är kontrasten märkbar. Nu när jag skriver detta har det inte ens gått ett dygn sen jag landade på Helsingforsisk mark igen, men redan har jag ändrat mitt eget beteende. Under dessa timmar har jag lagt märke till min omgivning, verkligen tagit in den, och pratat med främlingar. Tillåtit mig själv vara mig själv, reagera öppet och, äh, inte oroa mig i onödan.

På nattbussen snackade jag med en man som var oroad över vart världen var på väg. Mycket ofinskt tog jag till mig vad han berättade, och gav min genuina synpunkt på saken och hade en riktigt trevlig pratstund trots den sena timmen. När jag idag hade bråttom till en annan buss stannade jag upp för att tala med en annan man på gatan om en sopcontainer varifrån han nyss plockat med sig bortkastade kontorsmöbler. Han tipsade mig om fynden som kunde finnas där, och han erbjöd sig att bära hem möbler om jag skulle hitta något användbart. Senare i en annan buss skapade chauffören så bra stämning bland passagerarna att folk applåderade och utbytte glada blickar med varandra. Det kändes så totalt främmande i min hemvana, finska kontext att det kändes som om den svenska vågen bara fortsatte efter att jag kommit hem, vilket var alldeles fantastiskt fint. Varför är det så svårt att visa lite medmänsklighet i vardagssituationer, på gatan? Varför är den personliga integritetszonen (den enorma hula-hula-ringen) så sjukt stor? Samtidigt som jag har all förståelse till den, kan jag inte förstå den.

Hur cheesy det än är att referera till en låttext, så tänker jag göra det. Mänsklig värme är något som Markus Krunegård nämner i låten Korallreven & Vintergatan, och jag tror verkligen på det. Det måste vara lösningen på det mesta. Att människor kommer varandra närmare, istället för att distansera sig och isoleras. Det är där, i utanförskapet bitterhet och hat föds. I vanliga fall hade jag inte stannat upp och pratat, verkligen pratat med personerna jag nämner ovan, men jag gjorde ett medvetet val och kände mig genast rikare. Inte för att höja mig själv till något bättre alls, men fy fan vad min dag blivit avsevärt bättre tack vare dessa små, korta möten med helt vanliga medmänniskor. Löjligt små saker.

Annonser
Puff (inte draken)

3 reaktioner på ”Puff (inte draken)

  1. Åh, jag blir så glad då jag läser det här. Det kan vara så givande att resa bort – och sedan komma hem igen – för att få en annan syn på sin vardagsvärld.

    Jag har, liksom du, dels väldigt bra förståelse för att folk (inklusive jag själv) vill hålla en viss distans och ha mycket personligt utrymme, dels förstår jag inte alls varför folk är så motvilligt inställda till att ta och ha kontakt med främlingar och medmänniskor. Är det att det blir obekvämt? Ovant?

    Tack ska du ha för det här inlägget. Idag ska jag bege mig ut på stan (och bryta min isolation här hemma i lägenheten), och jag ska bära med mig de här tankarna och försöka att göra samma aktiva val som du – att gå genom världen med öppet hjärta och sinne :)

  2. Jag måste reagera på det här, tänkte jag när jag först läste ditt inlägg för några dagar sedan. Men det är svårt. Det är svårt inte för att jag skäms för vad jag tycker, utan för att jag inte riktigt vet vad jag tycker. Eller snarare för att jag har bott i Finland så länge att mitt hemland (Sverige) känns inte längre som en del av mig. Alla sådana här diskussioner blir så uppblandade för mig. Det hade varit lättare för mig att skriva det här för tio eller femton år sedan.

    Men det här med att svenskar är öppna, pratsamma och inbjudande vill jag bestämt tillbakavisa. Ja, eller alltså, jag vill inte ta ifrån dig din upplevelse av Sverige och dina tankar om skillnaderna mellan Finland och Sverige naturligtvis, Katarinho! :) Det du har upplevt har du upplevt. Såklart. Och det har gett upphov till de tankar du återger här.

    Så jag vill inte tillbakavisa alls. Snarare vill jag ge lite perspektiv. Och perspektivet är att på samma sätt som svenskar är öppna, hjärtliga och pratsamma ur ett finskt perspektiv så är svenskar närmast finska ur många andra kulturers perspektiv! Allt det som finländare säger om svenskar säger svenskar om spanjorer, italienare och araber. Vi är så inbundna, introverta, blyga och reserverade, men de där som bor där är helt annorlunda.

    Många gånger när jag läser sånt här hajar jag till och undrar vad personen menar. För när jag bodde i Sverige (upp till 24 års ålder, fram till hösten 1999, och efter det fortfarande bott i landet på somrarna under många år) så har jag obeskrivligt många gånger åkt buss och tåg och hiss och upplevt precis samma sak som du Kata upplever att du gör varje dag i Finland (att man inte pratar med främlingar). Just detta var en grej jag tyckte var så lätt med att flytta till Finland. Ni är lika blyga som vi svenskar, pratar inte med främlingar, det känns som hemma! Vi är likadana! För jag är också sådan. Tråkig. Vill sitta och tänka själv på tåget.

    Så min omedelbara reaktion när finländare uttrycker sånt här är förvåning. ”Men alltså hördu, vadå, vad menar du, vi är ju skittråkiga och rädda för främlingar vi också, vi svenskar.” Kanske säger det en del om finländarnas inbundenhet, vad vet jag. Jag vet bara att jag är svensk, men älskar att sitta för mig själv och ha mitt eget space på bussen här i Finland.

    1. Tack för din reaktion, den är viktig! Jag håller helt säkert med, tyvärr är det bara inte alltför ofta Kata är utomlands alls – det kan vara en delorsak till mitt häftiga reagerande, att kontrasten redan var märkbar en timme över pölen. Dom gånger jag vistats utanför Skandinavien har inte varit hemskt många dagar, och utanför Europa… aldrig. Men. Jag framhåller fortfarande, att det finns en (om än mikroskopiskt liten) skillnad mellan grannländerna. Redan det att man faktiskt säger ”Oj förlåt” istället för ”Oho”, eller ingenting alls, när man stöter i varandra :-)

      Jag måste även framhålla, att jag också uppskattar mitt eget space i kollektivtrafiken, jävlar vad jag tycker om det! När jag snabbt efter att ha landat i Sverige satt mig i pendeltåget, då jag som mest bara vill ha egen ro och absolut tystnad, då kunde jag klappa till var och en som talar lite för högt om personliga angelägenheter i telefon. Jag råkade dessutom ut för en skolklass som började öva sina Luciasånger på pendeln, det tror jag inte skulle hända i Finland, man skulle inte våga bryta tystnaden! Då skämdes jag lite över min ilska över ”oljudet”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s