Voulez-vous

Hippien här tjena!

Återupptäckte den perfekta bloggen Kemikaalicocktail, och det senaste inlägget angående naturkosmetik. Mitt samvete jublade och hudcellerna gav stående ovationer vid denna upptäckt. Inlägget består av en lista på bra och pålitliga naturkosmetikprodukter, som alltså är skonsamma både för kropp och natur OCH får en att se ut som en gud. Löjligt nöjt skrockade jag till vid Mádara-deodoranten, som redan finns i mitt badrum. Jag hade redan håvat in en hög med produkter i min mentala köpkorg, tills listans följddel uppenbarade sig. Nämligen priserna. Jaa-a vafan trodde du, att ekologiskt plötsligt blivit konkurrenskraftigt i prisklass sådär bara? HELL TO THE NO, det är självklart svindyrt som gäller fortfarande, av en orsak. Smink har kanske aldrig varit i billigaste laget heller, men HALÅ. VEM betalar 129 spänn för en kräm? (Skribent Shingler själv, tydligen.) Ja ja, jag har själv betalat 6,50€ för en tub tandkräm, 13€ för en deodorant och 20€ för en foundation, men jag är ju faktiskt sjuk i huvudet och äter ganska mycket nudlar. Motsättningen här är virrig och utan fiffig utväg, vad ska en ta sig till? Vill ha gott samvete, har inga egentliga pengar, men vill ej heller se ut som en soptippsdrottning (what). Inget ont om den hänvisade skribenten alltså, efter att ha läst dessa fina tips vill jag ju inte köpa något annat än just ekologiskt. Kanske förutsättningen helt enkelt är, ähum, stadig inkomst? God ekonomi, smarta val? KARRIÄR?

Moving on. Ekologiskt var det. Jag har köpt 70-talsplagg på loppis. Tygen är tidstypiska, och andas knappt alls. Båda plaggen är fantastiskt fina, men nu sitter jag insyltad i något som känns misstänkt mycket som dom där svettiga spelskjortorna vi tvingades ha på under lågstadiegymnastikens innebandydagar. Fast MYCKET FINARE. Svettaspekten kan dock stämma. Ah, polyester och blommönster 4-ever!
Ekonomiskt var det också. Lite.

När jag väl är inne på retro-tematiken, måste jag medge en märklig sak: min hittills enda ABBA-skiva är försvunnen. Puts väck! Min kamrat hade behövt en platta av sagda orkester till sin filminspelning, och jag ba ”joo hördu, jag fiskar fram ‘an!”, men efter grundliga utgrävningar måste det konstateras att Voulez-vous är spårlöst försvunnen. Börjar misstänka att även andra plattor vandrat iväg i smyg, vilket är fullt möjligt eftersom jag inte katalogiserat och sorterat dem – men vem, och framför allt hur? Det är ju aldrig ens någon här? ELLER? Voulez-vous, kom hem!

Voulez-vous

Tankebanor

Med morgondimman hängande utanför och den kliniska inomhusluften i näsborrarna går jag fram med små steg. Heltäckningsmattan är säkert rutten inuti, men vem ser nu det då den är brun från förr. Dammsugarens munstycke har uppgraderats med hjul, så att städningen ska rulla bättre. Bakgrundssorlet från frukostätande resenärer är ersatt av Blue Christmas i dovt brus. Jag tänker mig se parkerade amerikanare på andra sidan de enorma fönstren, istället för enorma flygplan. Färgen på bänkarna ändras från brunt till rött, omgivningen fick ett gulaktigt filter över sig och jag tänker mig ha en uniform, nej, klänning, i pastellfärg. Dammsuger på en stängd diner för 30 år sedan. Tanken går vidare till Twin Peaks.

*

För tillfället jobbar jag inte, utöver examensarbetet, vilket är en otrolig lättnad.

Tankebanor

Anropar.

Kom ni ihåg att jag har en blogg? Inte jag heller!

En återkommande strid i mitt huvud är kontrasten mellan lokalt och globalt, urbant och utlokaliserat. Kontrasten slår mig på många nivåer. Vill jag bo i kärncentrum eller i en förort, i en stad överhuvudtaget eller i glesbygden? Orkar jag ta mig på en spelning i förorten eller orkar jag enbart röra mig i innerstaden för att konsumera kultur? Är en restaurang framgångsrik och etablerad endast om den är belägen i ett hippt kvarter, eller uppnås samma status på ett mer avlägset område?

Motsättningarna är oändliga gällande så gott som allt. Tanken om etablering triggar mitt intresse främst gällande kulturbranschen, men även övrig näringsidkande verksamhet. Jag är till exempel mycket intresserad av att läsa Miilos examensarbete om kreativitet på mindre orter, när arbetet färdigställts. Det jag funderar på mest just nu i detta avseende är klubbkvällar, konserter och festivaler. Den sistnämnda evenemangsformen arrangeras traditionellt sett på ett aningen avlägset område, medan klubbar hör hemma i metropolen. Håller detta på att vänadas om? Åtminstone görs det försök till att utlokalisera de traditionellt stadsbaserade klubbkvällarna till något avlägsnare stadsdelar, då obskyra och alldeles nya grupper väljer att hålla spelningar utanför de sedvanliga ”etablerade” haken, till viss del kanske för att fånga extra uppmärksamhet.

Det bubblar under locket i detta avseende på många håll känner jag, inte bara inom musiken. Åh, så pretto, jag verkligen KÄNNER det. Håll ögon och öron öppna, var inte alltför hemmastadda där i bekvämlighetszonens bean bag som är så omöjlig att ta sig upp från. Kom ihåg det.

Över och ut,
ärketönt/suput.

Anropar.

Puff (inte draken)

Google Translate hittade ingen fin översättning från finskans puhti, så det fick bli en puff, kanske skuff, som jag namnger detta tankeutsprut.

Nyss hemkommen från vårt västra grannland har jag åter en fräsch syn på hur en beter sig i vardagen, bland folk, på bussen, i affären och annars bara. Skillnaden kanske inte känns så stor när en hastigt nämner det, men det ÄR den ju. I början är det kanske ovant att anpassa sig till det svenska sättet när en har de finska glasögonen på sig, men allra senast när en kommit hem är kontrasten märkbar. Nu när jag skriver detta har det inte ens gått ett dygn sen jag landade på Helsingforsisk mark igen, men redan har jag ändrat mitt eget beteende. Under dessa timmar har jag lagt märke till min omgivning, verkligen tagit in den, och pratat med främlingar. Tillåtit mig själv vara mig själv, reagera öppet och, äh, inte oroa mig i onödan.

På nattbussen snackade jag med en man som var oroad över vart världen var på väg. Mycket ofinskt tog jag till mig vad han berättade, och gav min genuina synpunkt på saken och hade en riktigt trevlig pratstund trots den sena timmen. När jag idag hade bråttom till en annan buss stannade jag upp för att tala med en annan man på gatan om en sopcontainer varifrån han nyss plockat med sig bortkastade kontorsmöbler. Han tipsade mig om fynden som kunde finnas där, och han erbjöd sig att bära hem möbler om jag skulle hitta något användbart. Senare i en annan buss skapade chauffören så bra stämning bland passagerarna att folk applåderade och utbytte glada blickar med varandra. Det kändes så totalt främmande i min hemvana, finska kontext att det kändes som om den svenska vågen bara fortsatte efter att jag kommit hem, vilket var alldeles fantastiskt fint. Varför är det så svårt att visa lite medmänsklighet i vardagssituationer, på gatan? Varför är den personliga integritetszonen (den enorma hula-hula-ringen) så sjukt stor? Samtidigt som jag har all förståelse till den, kan jag inte förstå den.

Hur cheesy det än är att referera till en låttext, så tänker jag göra det. Mänsklig värme är något som Markus Krunegård nämner i låten Korallreven & Vintergatan, och jag tror verkligen på det. Det måste vara lösningen på det mesta. Att människor kommer varandra närmare, istället för att distansera sig och isoleras. Det är där, i utanförskapet bitterhet och hat föds. I vanliga fall hade jag inte stannat upp och pratat, verkligen pratat med personerna jag nämner ovan, men jag gjorde ett medvetet val och kände mig genast rikare. Inte för att höja mig själv till något bättre alls, men fy fan vad min dag blivit avsevärt bättre tack vare dessa små, korta möten med helt vanliga medmänniskor. Löjligt små saker.

Puff (inte draken)

Vad har du på hjärtat?

Vad har du på hjärtat?, är frågan som står i inläggsrutan. Jag har enormt mycket på lilla hjärtat! Snart kommer det som jag hört att kallas bloggrippe. Rippe är ett ord jag inte hört förrän jag flyttade till Nyland, men det är väl en finlandssvensk version av ripuli. Ibland kommer det. Snart kommer det. Nonsenstsunamin i form av skriftlig ripuli.

Vad har du på hjärtat?

Tabun

Inspirerad av Ileea, tänkte jag skriva om den totalt tabubelagda mensen.

Men jag orkar inte.

Jag orkar inte med smärtan som följer med könet. Jag orkar inte med den förlamande, förvrängande, lömska smärtan som sätter käppar i mina hjul. Jag orkar inte berätta hur många läkarbesök det har lett till.

Inte idag.

Idag är en dag som många andra, som fylls av smärtstillande tabletter i olika kulörer.

Tabun

Schmåndag

Glassen var medioker, helgen vecka 48 tog slut, ögonen svällde upp och posten var sen.

Det är tisdag, men det känns som evighetens sämsta måndag.

Den senaste månaden har jag använt peruk två gånger, och gör det gärna oftare. Det är inte en stor förändring, men tillräckligt stor för att man kan känna sig lite som någon annan, för en stund. Eller blir man tagen för en person som jobbar i en maskeradaffär?

Schmåndag