Hej men nej

hej-men-nej
Bild: Jan Stenmark

I och med min framfart på Tinder (ja, den som läst gamla inlägg minns en kritisk attityd mot detta men även jag är där!) så har dejtingkulturen gjort sig påmind. Det ter sig ofta som ett trippande på tårna, som fasader av artighet eller som oförskönade rakt-på-sak-meddelanden. Det sistnämnda har jag lyckligtvis undgått rätt mycket tack vare en god(?) instinkt. Dylika meddelanden kan ju förstås ha sin plats, men oftast inte som inledande moment i en konversation.

Idag hände det trots allt, och inte ens via Tinder. Motparten uttryckte sitt intresse väldigt tydligt, varpå jag ärligt gav ett nej. Detta verkade inte gå fram, och meddelanden regnade in trots mitt övertydliga svar.

Känslan påminde mycket om den tonårstid, då sociala medier bestod av communities, diskussionsforum och MSN Messenger, då en förväntades slå på webcamen mitt i en chattkonversation med en (ofta kåt) främling. Det kändes absurt då, och det känns absurt idag. Att förväntas vara med, utan att någon frågat vad jag tycker, innan det ska gå framåt. Ibland, ganska ofta, undrar jag hur mycket folk påminner om sina internetpersonligheter, hur ofta folk verkligen beter sig på samma sätt i den fysiska verkligheten som på nätet. I de flesta fallen tror jag inte webb-beteendet reflekteras i det verkliga livet, när det handlar om hot och grova ord. Men personer som kör över en som en ångvält, trots upprepade försök att säga nej, speglar skrämmande mycket våldtäkt och trakasserier. Nu fick jag inte sådana vibbar av denna specifika situation, men överlag är det väldigt nära kopplingar. Varför är det så svårt att förstå ett nej?

Hej men nej

Juleblä

På allmän begäran (en läsares önskan) skriver jag för första gången på väldigt länge något på denna adress.

Jag befinner mig i skärselden, mitt ursprung och bas för att fira den här jobbiga högtiden. Varenda år ser jag fram emot julfirandet, samtidigt som jag gärna kunde hoppa över det hela. Nu är det snart över, men det var mycket jobbigt även i år. Eftersom det ofta har varit jobbigt, fokuserar jag mig löjligt mycket på det negativa. Visst hinner det vara kul också.

Det jag mest blir arg över under högtider som denna är kollisionerna i värderingar, som flyter upp när en sätter sig ner och diskuterar annat än hur det går på jobbet/i studierna/med bilen eller annat vardagligt. Det fullkomligen kastar mig omkull hur olika åsikter vi kan ha om helt grundläggande ideologier, om hurudana val livet består av och hur vi bemöter varandra. Det ryms inte in i mitt huvud hur mina närmaste kan vara så långt borta i så viktiga situationer. Jag är övertygad om mina egna övertygelser, lika stensäker som en scientolog i strävan efter nästa intellektnivå. För det mesta ger jag ju efter, för att jag trots allt, förstås vill vara ense med familjen. Men det tär, det tär otroligt mycket. Ingen gillar en militant vegan, en predikande religiös missionär, en politiskt engagerad förespråkare. Moll å på me tett, så mollar ja å på me mett. Men jag förstår inte, jag förstår inte hur den här hemska världen kan bli bättre genom att sprida fördomar, snedvridna uppfattningar, hat och mobbning, stötande kommentarer och konservativt tänkande. Det är INGEN som vinner på detta (utom då möjligtvis den vita hetero-cis-mannen). Nu ska jag sluta. Hej då.

Juleblä

Fasor

Efter ett solobesök till IKEA (15€ på 25 minuter!) innehar jag ett bord. Ett bord! Nu behöver jag inte längre jobba i fåtöljen med datorn i famnen och utveckla laptopcancer. Laptopcancer är en av mina största fasor för tillfället. Att datorns värme grillar mina ben och jag förvandlas till en spätelsk skorpa, medan datorn smälter ihop till en giftklump i min famn. Den andra fasan är att min migrän beror på en ilsken tumör i huvudet som vill äta upp mig inifrån. Ibland är jag helt övertygad om saken, eftersom migränen bara blir värre, men vågar inte googla diagnos. Då skulle jag säkert få för mig att skjuta mig själv i pannan för att få det sista ordet mot den dumma tumören. Som kanske inte ens finns, men ni vet.

I vilket fall som helst så flyr jag iväg till Åbo igen. Åbo får mig alltid på andra tankar.

Dessutom kan man göra mig (och Anne) lite glad genom att titta på förra avsnittet av Kollektivet, var jag figurerar och svettas för fullt.

Photo
PS. Håret behöver akut räddning.
Fasor

Bottennapp

Jag är så söndagspatetisk (alla dagar) att jag riktigt mår illa. Idag låg jag i sängen och typ spelade candy crush tills 14:40. Kände mig ändå trött som döden själv och ville bara krypa tillbaka. Kokade då det där strålande kaffet och har suttit med datorn i famnen sen dess. Är sugen på allt onyttigt som finns men har bara ätit några knäckebröd på hela dagen. Skulle helst hämta fryspizza och popcorn och chips och morötter och batat och rödbetor och bara trycka ner allt och spela TEKKEN tills jag somnar av utmattning och mättnad. Istället sitter jag kvar inomhus, håller spjällgardinerna stramt åtslutna och har värsta utseendekomplexen. Måste raka benen för att inte känna mig som en bergsgorilla och börja spontangråta, men alla vet ju att när man gör något sånt så cockblockar man sig själv för minst tre månader framöver. Nå som om det inte vore ett faktum annars också. Efter att ha bläddrat i en massa gamla bilder känner jag mig som en uppsvullen elefant. Huj vad jag är äcklig.

Tänker fan inte gå ut på hela veckan.

Bottennapp

Snart kommer den

Den har funnits där hela tiden, men nu kommer den starkare för varje dag.

FLYTTÅNGESTEN.

Då menar jag verklig ångest som jag tenderar ha rätt mycket av nuförtiden, och nu är det annalkande prövningar som tar över för fullt. Inte en enda flytt har varit smooth eller enkel så vitt jag kan minnas, alltid är det kriser med praktiska lösningar och relationer slits i stycken och spydiga kommentarer. Jag blir redan utmattad av att tänka på saken. Flyttande innebär alltid en chans till förnyelse, ett tillfälle att skapa oerhörd zen och att förkroppsliga det där asketiska själslugnet som man alltid velat vara. Kort sagt ser jag varje bostadsbyte som en orsak, nej, ett tvång att göra sig av med hälften av alla prylar man äger. Även denna gång, kanske har att göra med att mitt utrymme krymper ganska många kvadratmeter. I varje fall, jag har ganska mycket stuff jag verkligen inte har användning för. Att gå igenom allt ger mig otrolig ångest och gör mig handlingsförlamad. Ytterligare grämer jag mig för själva förflyttandet av nämnda tavara från plats A till plats B. Bil kostar pengar. Kontot gapar jävligt tomt. Välvilliga hjälpare måste få ersättning (annars kan jag inte leva med mig själv), men det brukar ordna sig. Bilen måste köras av någon. Hälsningar hon-som-tog-körkort-i-Minkcity. Jag skulle inte lita på mig själv med ett flyttlass i bagaget. Gaah. Kan någon vara snäll och röva bort alla mina grejer, tack. Skivorna och spelaren kan ni lämna, resten kan åka.

Jag skriver också listor på alla världens grejer. Vilka instanser vill veta min nya adress, till vem jag ska skicka adressändringskort, vilka elavtal som ser bra ut, vad jag ska komma ihåg att kräva av det nya bredbandet, vad jag måste komma ihåg att plocka med mig från kollektivets gemensamma hörn. Vad jag kan laga för mat av torrvarorna i skåpen så de blir använda, vilka ställen har de billigaste flyttlådorna att hyra, varifrån jag ska hyra billigaste transportkärran, vart jag borde föra mina överloppsprylar. Och inget blir än så länge gjort utanför dessa listor.

Stundvis kommer även insikten om att jag kommer bo ensam. Verkligen ENSAM. Det är iofs inget nytt för mig, men kommer detta tjäna mig bra eller riktigt riktigt dåligt? Kommer jag isolera mig (som jag tenderar göra) och bli självmordsbenägen? Kommer jag sakna att kunna skylla stök och disk på någon annan? Kommer jag sakna delade morgonstunder i köket? Kommer jag känna tystnaden krypa på, när ingen spelar piano på förmiddagarna? Eller kommer jag bara må bättre? Kan inte fokusera så hemskt mycket.

Nu ska jag sova i ett år, drömma att jag är en liten och glad sparv i en syrénbuske om sommaren och glömma bort allt det här. Hejdå.

Snart kommer den

Jobbigt

Mitt i allt tumult har jag inte haft den minsta lusten att producera prutthurtig text – ingen text alls för den delen. Har känt mig som världens sämsta människa på alla plan och mått riktigt bajs.

Plötsligt blev det så att jag inte kan bo kvar i Kronohagskollektivet (P.Linna). Jag har vetat att den dagen kommer att komma, men den kom överraskande snabbt. Det blev en himla panik att hitta ett nytt hem. Ett nytt, beboeligt hem i Hufvudstaden, till ett resonligt pris som jag har råd med. Ett hem var jag kan känna mig trygg och som inte matar min psykiska ohälsa. Bråttom hade jag, men det dröjde inte mer än några dagar innan hemmet var funnet. Så till april kommer jag bo i en helt egen etta vid Tölö tull! Det är 2,5 år sedan jag senast bodde ensam, och det är 5,5 år sedan jag bodde så här trångt (19 m²). Det blir en nystart till våren (igen). Just nu tror jag inte att jag hade orkat flytta ihop med vem som helst till ett megakollektiv i stundens hetta, så jag har en känsla av att det här ändå blir helt bra. Ibland löser sig även mina problem till något bra. Nu återstår bara att göra sig av med alla möjliga grejer – är det någon som behöver en säng?

Trots jobbigheter har jag hunnit ha lite skoj. Förra söndagen fick jag gå alldeles gratis på Bonobo’s spelning på Tavastia. Det var bara fantastiskt fantastiskt fantastiskt. I helgen fick jag hänga med älskade tjejgänget som flög in från Vasa och Stockholm. Mycket roligt. Färgade håret med henna (jag färgar aldrig håret). Om några veckor kommer en av mina bästa vänner på besök och då ska vi se Anna Calvi. Sen ska min praktik förhoppningsvis börja i något skede.. och flytthelvetet kör igång igen. Jag hatar verkligen att flytta. Speciellt när jag blev så bekväm i den här lägenheten. Den nya blir mitt 14:e hem.

kryp
Lampskärmen där uppe på hyllan ska också bort. Hämta bort!
Jobbigt

Blodforsen

Idag har jag testat ett för mig nytt preparat, nämligen vitamintillskottet niacin (nikotinsyra, dvs. B3-vitamin). En av mina roomies kom hem från sin långa semester och undrade om jag riktigt äter ordentligt (syns kanske på mitt fejs fyllt av livslust). Jag äter knappast tillräckligt med protein, och får knappast i mig en reko mängd B-vitamin överhuvudtaget – dessutom har jag världens sämsta blodcirkulations trots frånvaron av cigg, så jag tänkte ge det ett skott. Nu har jag ingen bakgrund i medicin whatsoever, men tänker ändå klargöra för vad detta test kan innebära.

B3-vitamin fås bl.a. från fullkornsspannmål, nötter, kött och fisk. Bästa källorna lär vara jordnötter, tonfisk, lever och vetekli (källa). Rekommenderat dagsintag för kvinnor ligger kring 15 mg/dygn (18 mg för män), vilket i Finland överlag oftast överstigs rejält. Brist på B3-vitamin, eller niacin, är alltså ovanligt i detta land, och förknippas kanske oftast med alkoholister. Men även celiaki, graviditet, amning, stress, och ensidig kost kan öka behovet av niacin. Vitaminet höjer det goda kolesterolet, förbättrar blodcirkulationen och kan vara till hjälp vid sömnproblem och depression. Låter väl som att det passar mitt liv bättre än väl?? Äter inget kött, bara lite fisk ibland, och annars också ganska dåligt.

Jag tog en kapsel, vilken jag gissar att innehöll 500-550 mg niacin (gäller för de vanligaste preparaten). REJÄLT mycket mer än rekommenderat dagsintag då uppenbarligen, men det är som sagt det som finns att röra sig med. Verkar inte vara någon risk med mängden heller, så länge det håller sig under 2 g per dag. Märk väl att jag litade blint på roomien, utan att konsultera Flashback, Suomi24 och alla andra hälsoexperter. Hon förklarade att det kan vara skrämmande första gången, så det är bra att inte göra det ensam. Efter 10 minuter var hon själv röd som en tomat i hela ansiktet, jag var mitt vanliga blekfisjag, ingen effekt. Jag är en robot, eller levande död, tänkte vi.

Ungefär 20 minuter senare kände jag en plötslig, olustig känsla mitt i magen som strålade upp till bröstkorgen. Inom några sekunder gjorde det så ont att jag vek mig dubbel, störtgrät och kippade efter andan. Samtidigt spred sig en brännande, stickande, domnande känsla längs armarna, ansiktet, öronen, benen… så gott som hela kroppen. Stötvis blev jag varm, illröd, avdomnad, medan magen fortfarande kändes märkligt ond. Kanske magen inte hade något med niacinet att göra. När jag väl reste mig från köksgolvet översköljdes jag av den stickande känslan i hela huden ännu intensivare, blodet bokstavligen forsade i kroppen. ”Sådär mycket energi ligger låst i din kropp”, kontemplerade roomien till min rödhet. Basturödheten kan slänga sig i väggen, jag blev rädd för min egen spegelbild. Lade mig raklång i sängen för att inte bli illamående (det hör tydligen till), paniken var verkligen inte långt borta. Kroppen började klia på de röda områdena, mest på armar och fötter, så jag rev bort alla kläder. Så gott som hela kroppen (utom brösten) täcktes av en jämnröd matta. En halvtimmes dusch gjorde susen, sen började jag känna mig nästan normal igen.

Hela det här kallas för ”niacin flush”, och trots att det är ett vitamin beter det sig lite som en drog. Tydligen är det ett känslotillstånd som bl.a. yogis får en kick av, och vill utöva yoga under denna reaktion. Enligt vad jag läst kommer följande gångerna inte vara lika intensiva, men det återstår väl att se. Jag tänker testa i en vecka med en kapsel om dagen för att se om det bär någon frukt. Det kan vara en utfyllnad till melatoninen jag kör med för sömnen, och kanske ger bättre ork och sådär. Brist på B-vitamin är inget att leka med (läs fast här).Men skrämmande, verkligen skrämmande grej.

Kan köpas bl.a. från Ruohonjuuri för 13,95€.
Blodforsen