Voulez-vous

Hippien här tjena!

Återupptäckte den perfekta bloggen Kemikaalicocktail, och det senaste inlägget angående naturkosmetik. Mitt samvete jublade och hudcellerna gav stående ovationer vid denna upptäckt. Inlägget består av en lista på bra och pålitliga naturkosmetikprodukter, som alltså är skonsamma både för kropp och natur OCH får en att se ut som en gud. Löjligt nöjt skrockade jag till vid Mádara-deodoranten, som redan finns i mitt badrum. Jag hade redan håvat in en hög med produkter i min mentala köpkorg, tills listans följddel uppenbarade sig. Nämligen priserna. Jaa-a vafan trodde du, att ekologiskt plötsligt blivit konkurrenskraftigt i prisklass sådär bara? HELL TO THE NO, det är självklart svindyrt som gäller fortfarande, av en orsak. Smink har kanske aldrig varit i billigaste laget heller, men HALÅ. VEM betalar 129 spänn för en kräm? (Skribent Shingler själv, tydligen.) Ja ja, jag har själv betalat 6,50€ för en tub tandkräm, 13€ för en deodorant och 20€ för en foundation, men jag är ju faktiskt sjuk i huvudet och äter ganska mycket nudlar. Motsättningen här är virrig och utan fiffig utväg, vad ska en ta sig till? Vill ha gott samvete, har inga egentliga pengar, men vill ej heller se ut som en soptippsdrottning (what). Inget ont om den hänvisade skribenten alltså, efter att ha läst dessa fina tips vill jag ju inte köpa något annat än just ekologiskt. Kanske förutsättningen helt enkelt är, ähum, stadig inkomst? God ekonomi, smarta val? KARRIÄR?

Moving on. Ekologiskt var det. Jag har köpt 70-talsplagg på loppis. Tygen är tidstypiska, och andas knappt alls. Båda plaggen är fantastiskt fina, men nu sitter jag insyltad i något som känns misstänkt mycket som dom där svettiga spelskjortorna vi tvingades ha på under lågstadiegymnastikens innebandydagar. Fast MYCKET FINARE. Svettaspekten kan dock stämma. Ah, polyester och blommönster 4-ever!
Ekonomiskt var det också. Lite.

När jag väl är inne på retro-tematiken, måste jag medge en märklig sak: min hittills enda ABBA-skiva är försvunnen. Puts väck! Min kamrat hade behövt en platta av sagda orkester till sin filminspelning, och jag ba ”joo hördu, jag fiskar fram ‘an!”, men efter grundliga utgrävningar måste det konstateras att Voulez-vous är spårlöst försvunnen. Börjar misstänka att även andra plattor vandrat iväg i smyg, vilket är fullt möjligt eftersom jag inte katalogiserat och sorterat dem – men vem, och framför allt hur? Det är ju aldrig ens någon här? ELLER? Voulez-vous, kom hem!

Annonser
Voulez-vous

Strumpor.

Jag har köpt guldglittriga knästrumpor. VEM är jag nu igen?

På tal om strumpor, dagens par pryds av glada röda sniglar på svart bakgrund. Inte min prioritet när det kommer till strumpwear, uppskattar det där neutrala, enfärgade. Dessa skojfriska snigelstrumpor fick jag per post från min mamma för ett tag sen. Budskapet var att jag skulle ta det lugnare i livet (och så behövde jag faktiskt nya strumpor). Hon hade köpt dem från Siwa. Pummifamiljen, alltså.

Strumpor.

Snylt-comeback!

Det var länge sen jag snyltbloggade så där riktigt på riktigt! Jag skall försöka skärpa mig med pummandet, jag lovar.

Dagens stora kap var en gammaldags mysfåtölj, som min goda vän skänker bort alldeles gratis. Den får jag hemlevererad redan imorgon (trots att det enda rätta hade varit att forsla hem den i spåran). För att vara riktigt ärlig har jag haft ögonen på ifrågavarande fåtölj en längre tid, men det hör till god sed att inte kåta upp sig på andras egendom. Det nämns ju i budorden också! Eller hur? Tur var väl att det gick så här smort och smärtfritt, hennes belastning blir min ljuvaste skatt!
alt
Bilden hämtad ur dammiga arkiv. I tronen sitter den barmhärtiga samariten själv.

Snylt-comeback!

En annorlunda helg!

Man klarar sig tydligen helt bra ett veckoslut i Helsingfors, utan att egentligen ha någonstans att ta vägen.

Jag åkte till hufvudstaden i en bil med bekanta, samtliga på väg till Flow. Jag hade ingen telefon, ingen sovplats, ingen sovsäck. Jag känner inte riktigt någon i Helsingfors, och även om, så har jag fortfarande varken nummer eller lur. Halvt hopplöst kanske, men så långt tänkte jag inte. Bestämde mig för att inte tänka alls. Och bra gick det.

Började med Levykauppa X, strosade omkring mållöst och spontanköpte två skivor. Resten av dagen fann jag mig själv dansande på festivalområdet. Halva natten tillbringade(sov) jag på ett redan välfyllt golv, på en horgata i Berghäll. I samma spår fortlöpte hela helgen, lyckades faktiskt sova på samma ställe alla tre nätter. Och varje natt var det lika crowded på just det golvet. Festivalens utbud var som skräddarsytt för mig, prima pärlor fick jag se och uppleva. Att jag sedan fick roa mig själv största delen av tiden förgyllde upplevelsen, snarare än drog ner på den. Jag fick bara konstatera att jag faktiskt klarar mig själv ibland. (MEN, obs, pummi is the way to go.)

Det fick jag också konstaterat, att det faktiskt finns empatiska människor. Även i Finland, på ett hemskt onyktert ställe. Även om det är sällsynt.

Jag borde definitivt vara telefonlös oftare.

En annorlunda helg!