Förresten

Och HUR KOMMER DET SIG att hon börjat skita ut textrad efter textrad när det stått stilla i en evighet? Smarttelefonen dog. Förstås. Resultatet är givet. Innehållet har alltid existerat, men bara bytt format. Nu är jag här igen, för en okänd tidsepok. Men så fort elektroniken är i skick så är det Snapchat för hela slanten!

Förresten

017

..börjar telefonnumret på som försöker ringa mig. I nuläget ringer det varje dag, vid olika tidpunkter, men alltid inom kontorstid, så att säga. Bör jag svara? Är det telefonförsäljare? Är det någon som försöker nå mig från utlandet? Inget resultat på varken Eniro eller Find. "Har dom ingen information ute är det inte värt att svara på" tyckte min kloka far. Detta börjar störa mig. Hmmmm hjälp, någon?

017

En annorlunda helg!

Man klarar sig tydligen helt bra ett veckoslut i Helsingfors, utan att egentligen ha någonstans att ta vägen.

Jag åkte till hufvudstaden i en bil med bekanta, samtliga på väg till Flow. Jag hade ingen telefon, ingen sovplats, ingen sovsäck. Jag känner inte riktigt någon i Helsingfors, och även om, så har jag fortfarande varken nummer eller lur. Halvt hopplöst kanske, men så långt tänkte jag inte. Bestämde mig för att inte tänka alls. Och bra gick det.

Började med Levykauppa X, strosade omkring mållöst och spontanköpte två skivor. Resten av dagen fann jag mig själv dansande på festivalområdet. Halva natten tillbringade(sov) jag på ett redan välfyllt golv, på en horgata i Berghäll. I samma spår fortlöpte hela helgen, lyckades faktiskt sova på samma ställe alla tre nätter. Och varje natt var det lika crowded på just det golvet. Festivalens utbud var som skräddarsytt för mig, prima pärlor fick jag se och uppleva. Att jag sedan fick roa mig själv största delen av tiden förgyllde upplevelsen, snarare än drog ner på den. Jag fick bara konstatera att jag faktiskt klarar mig själv ibland. (MEN, obs, pummi is the way to go.)

Det fick jag också konstaterat, att det faktiskt finns empatiska människor. Även i Finland, på ett hemskt onyktert ställe. Även om det är sällsynt.

Jag borde definitivt vara telefonlös oftare.

En annorlunda helg!

datahelp needed!

Året 09 har sparkats igång. Den nya eran inleddes för min del i ett hus beläget i Lappo. Inget mer om det, 2009 känns redan nu som ett både fruktansvärt och exceptionellt fint år. Just det typiska; studentexamen, fortsatta studier, pengar blahiblahaj. Arbete har jag åtminstone, tills vidare. Det är nog mest tiden efter gymnasiet som stressar allra mest. Det är ingen direkt beslutsångest eftersom jag inte ens vet vad jag ska välja mellan..

Efter att ha tillbringat hela jullovet med min älskling sitter jag här helt virrig och borttappad, ensam i min håla. Jag kallar mitt hem för det, jag står inte ut med dessa kvadratmetrar längre. En natt drömde jag att jag faktiskt flyttade ut härifrån, nu överväger jag att skicka in en bostadsansökan igen. Saken är den att jag inte får andrum under veckorna när jag är ensam, oroskänslorna växer sig allt större. Direkt jag får syn på en ledig rymlig etta slår jag till. Kanske. Eller så härdar jag ut, det ger livserfarenhet och kött på benen. Right?

2009 kunde ha börjat bättre på ett plan, åtminstone. Jag har nämligen en alldeles ny dator här bredvid den gamla, samt nytt tangentbord och mus (trådlöst!). So far, so good, problemet är att jag inte får igång apparaten. Inget operativsystem är installerat, men trots att jag matar i en tvättäkta xp-skiva händer det inte ett skvatt. Ringa till Multitronic vågar jag absolut inte, och inte har jag fått någon annan att göra det i mitt ställe heller. Mail, kanske, men sen om någon datanisse hamnar komma hit och fixa det har jag inte råd att betala.
Tips,någon?

Nu blir det självömkan framför datorn/teven med glass och andra godsaker. Bara för att jag har ont i magen och måste vara ensam i två dagar. :)

datahelp needed!

Uppförsbacken..

Idag har den praktfulla järnvägen av missöden och olycka ytterligare byggt sig själv längre. Dock hade den sina svackor, den rackaren, så helt bortkastad dag har det nu ingalunda varit.

Om jag börjar riktigt från dygnets början, så somnade jag uppskattningsvis 03:30. Steg in i en buss 06:19. Här har vi redan en bra start på dagen.
Väl framme i Vasa tog jag mig hem (på en cykel som saknar bromsar), hämtade min bortglömda telefon från mamma, rusade iväg till skolan och plågade mig igenom samtliga lektioner. Försökte sedan öppna låset på min egen cykel, som står parkerad vid skolan, men misslyckades. Precis som de två senaste dagarna.
På jobbet fanns det inga ordentliga handskar. Så jag fick städa och skura med äckliga halvfabrikat till handskar som faktiskt släpper igenom all vätska och dylikt. Snuskiga blickar från fabriksarbetarna. Efter arbetet slängde jag i mig random mat från frysen för att cykla (igen på samma vrålåk) till Skafferiet för en av dagens bättre stunder. Tack för pjäsen, I enjoyed!
Efter Skafferiet åkte jag vacklande till Citymarket; yrade omkring alldeles för länge, satte till och tog bort korginnehåll, var en nanometer ifrån att pissa på mig och blev mest bara besviken. På den sliriga vägen hem blev byxorna väldigt nedslaskade, och väl framme vid hissdörren märkte jag att telefonen inte var i jackfickan. Men blixtlåset var öppet. Ut kutade jag på gatan, och någonstans vid den järnvägen låg den. Skitig och nedslaskad även den. Nå nu kom jag mig äntligen hem för att belöna mitt slit med världens godaste skogssvampsallad som kan köpas i butik.
Det enda som fortfarande stör mig är läx-, kläd-, disk- och skräphögarna, som delar på mina dryga 18 kvadratmeter. Samt det faktum att min dataskärm har varit gul precis hela dagen. Vet ni, lite som om man hade tejpat fast ett stort, gult silkespapper över skärmen. Så ser det ut.

Nu avrundar jag med ett citat. Det har inte som syfte att kränka någon, det är bara väldigt komiskt just nu.

"Att tro på Jesus Kristus är som att gå i ett uppförsbacke som aldrig tar slut."
-Niila i Populärmusik från Vittula

(Han säger faktiskt ett, det är inte jag som svamlar.)

Uppförsbacken..

telefonfobi

Jag har lite fobi för att ringa upp folk jag inte känner eller har aldrig sett. Trots att jag vet precis vad mitt ärende är, börjar jag tänka efter hur jag ska formulera mig, skriver ner på papper, spelar upp samtalets gång i huvudet, skriver också ner eventuella b-planer ifall samtalet utvecklas på ett annat sätt. Bara för att vara på den säkra sidan. Och fruktar för en total blackout, att jag bara är tyst. Pulsen stiger och svetten kryper fram.

Jag har i ungefär två timmar tänkt att nu ringer jag.
Men har jag ringt? Nä.
Och snart är det för sent.

telefonfobi